What are words If you really don't mean them when you say them
Hur ska man veta. Hur ska man förstå något när någon säger en sak, men menar en annan? Det är inte alltid lätt. Och att inte säga vad man menar kan få både större och mindre konsekvenser. Ibland kan man förlora någon man verkligen tycker om, ibland sin favoritdel på en fralla. Ibland går det att ändra sig. säga att man ångrar sig, eller bara säga vad man faktiskt egentligen tycker och menade. Ibland, men inte alltid. Speciellt inte om man gör det för mycket.
I efterhand så var jag nog mest lättad. Lättad över att jag faktiskt stoppade allt. För jag hade mått så dåligt, så ofta o så mycket under den sista tiden. Ångest o oro. Vetskap om att långt borta hände saker som jag inte ville skulle hända. Saker jag hela tiden antydde att jag inte ville skulle hända men som jag ändå inte kunde hindra. Jag var för feg. Men varje gång rösten i telefonen sa - jag ska ut, vi hörs imorgon, Fick jag ångest. Anledningen att inte vilja väcka mig mitt i natten kändes långt ifrån sann med tanke på hur ofta annars det gick bra o ringa mitt i natten. Ibland hade man tur, antagligen blivit en nitlott o man fick ett samtal mitt i natten, ibland inte. Vissa gånger kunde man tillomed få ett sms, kanske dåligt samvete, eller av en enkel anledning att man betydde mer än den som mer var där. Vad vet jag.
Ingenting.
Lättad blev jag. Lättad, för hade det gått o bygga något på det vi hade? Med all den oron osv som jag kände? Jag litade inte på de sista orden. verkligen inte.
Och när man sätter ner foten. vill veta. Efter 1,5 års tvekande o förvirrande tillstånd. Vara tillsammans utan att vara det. Perfekt för den som vill ha lite kul vid sidan av. Utan att behöva få dåligt samvete. Jag insåg det ju. Tror jag. för jag kan inte lita på de ord jag fått höra i efterhand. Och är det så konstigt?
Alla har sina hemligheter. Vissa är mer ärliga än andra, och jag anser själv att jag var/är väldigt ärlig. jag berättade när något frågades, medans jag själv fick undvikande svar. Jag tog bort saker när det bads om det, medans jag utsattes för tester o allt var det var.
Shit. Tur att jag är stark på det viset. När jag väl har sagt att nu skiter vi i det (även om det tar väldigt lång tid för mig att verkligen bestämma mig eftersom jag vill tro gott om personer) så håller jag det. Och för det mesta så har det verklligen visat sig vara rätta beslutet. Nu är det 4 som jag verkligen är glad över att jag är jag för. Varför är alla så speciella? Eller är jag så speciell att det inte går att släppa? Eller är det att få ett nej och bli undanskuffade som gör det så svårt att ta?
Och hur kan man skriva så på chatten? HUr är man funtad som person? Utan att ha NÅGOT som helst inblandning i varandras liv? Och okej. kanske inte smartaste ever, MEN ÄNDÅ!?
Wahahah. Sjuk blandning på inlägg. Sjukt rörigt. Allt och inget. Hit och dit. Små tankar om massa och inget. Långt ifrån och nära. Och jag vet inte varför. Inte varför nu- Ingenting. Det flöt inte på som vissa kvällar, samtidigt som det ville ut. Och jag orkar inte ens läsa igenom det nu efterhand. Kan bli spännande. Men detta är ju MIN dagbok. Bara jag som behöver bry mig. Bara jag.
I efterhand så var jag nog mest lättad. Lättad över att jag faktiskt stoppade allt. För jag hade mått så dåligt, så ofta o så mycket under den sista tiden. Ångest o oro. Vetskap om att långt borta hände saker som jag inte ville skulle hända. Saker jag hela tiden antydde att jag inte ville skulle hända men som jag ändå inte kunde hindra. Jag var för feg. Men varje gång rösten i telefonen sa - jag ska ut, vi hörs imorgon, Fick jag ångest. Anledningen att inte vilja väcka mig mitt i natten kändes långt ifrån sann med tanke på hur ofta annars det gick bra o ringa mitt i natten. Ibland hade man tur, antagligen blivit en nitlott o man fick ett samtal mitt i natten, ibland inte. Vissa gånger kunde man tillomed få ett sms, kanske dåligt samvete, eller av en enkel anledning att man betydde mer än den som mer var där. Vad vet jag.
Ingenting.
Lättad blev jag. Lättad, för hade det gått o bygga något på det vi hade? Med all den oron osv som jag kände? Jag litade inte på de sista orden. verkligen inte.
Och när man sätter ner foten. vill veta. Efter 1,5 års tvekande o förvirrande tillstånd. Vara tillsammans utan att vara det. Perfekt för den som vill ha lite kul vid sidan av. Utan att behöva få dåligt samvete. Jag insåg det ju. Tror jag. för jag kan inte lita på de ord jag fått höra i efterhand. Och är det så konstigt?
Alla har sina hemligheter. Vissa är mer ärliga än andra, och jag anser själv att jag var/är väldigt ärlig. jag berättade när något frågades, medans jag själv fick undvikande svar. Jag tog bort saker när det bads om det, medans jag utsattes för tester o allt var det var.
Shit. Tur att jag är stark på det viset. När jag väl har sagt att nu skiter vi i det (även om det tar väldigt lång tid för mig att verkligen bestämma mig eftersom jag vill tro gott om personer) så håller jag det. Och för det mesta så har det verklligen visat sig vara rätta beslutet. Nu är det 4 som jag verkligen är glad över att jag är jag för. Varför är alla så speciella? Eller är jag så speciell att det inte går att släppa? Eller är det att få ett nej och bli undanskuffade som gör det så svårt att ta?
Och hur kan man skriva så på chatten? HUr är man funtad som person? Utan att ha NÅGOT som helst inblandning i varandras liv? Och okej. kanske inte smartaste ever, MEN ÄNDÅ!?
Wahahah. Sjuk blandning på inlägg. Sjukt rörigt. Allt och inget. Hit och dit. Små tankar om massa och inget. Långt ifrån och nära. Och jag vet inte varför. Inte varför nu- Ingenting. Det flöt inte på som vissa kvällar, samtidigt som det ville ut. Och jag orkar inte ens läsa igenom det nu efterhand. Kan bli spännande. Men detta är ju MIN dagbok. Bara jag som behöver bry mig. Bara jag.
Kommentarer
Trackback
