MimmieSvensson

Igår hade jag och Min Älskling 22 månader med varandra! Gud vad Jag älskar dig Jonatan!
Tack för att du finns för mig! <3

Jag önskar att allt var som förr, i 9an eller början av ettan mellan oss fyra. Att allt var som det brukade vara. Jag vet att det delvis är mitt fel, jag har ju Jonatan nu, och det ångrar jag inte för en sekund. Jag älskar honom v , men jag saknar oss. Att ha någon att prata med, umgås med, vara med. Jag har inte er till det nu. Inte på samma sätt.
Visst kan vi ha det nästan som förr då vi träffas i stallet, men det är ändå inte. Vi pratar lite, men vi har så olika liv.
Ni har era kompisar och jag har väl några jag med, men jag saknar er. Mina bästa vänner sen jag var liten liten bäbis.
Jag vet att tider förändras, folk glider ifårn varandra. Men jag har alltid trott att vi skulle känna varandra hela vårat liv, Just nu känns det som om vi aldrig mer kommer träffas efter 3an, och det känns så otroligt hemskt. Jag vil inte det. Jag älskar ju er. Jag vill att våra barn ska växa upp med varandra, ha det lika skoj som vi har haft det. Nu känns det som om att vi möjligen kommer att stöta på varandra på stan när vi är vuxna och säga:
- Hej... det var längesen. Kul att se dig. Hur har du det nu? Vi måste träffas snart igen . Hejdå vi hörs.
och sen aldrig hörs ändå.

Det har aldrig funnits förr imin tanke att det skulle kunna bli så mellan oss.

Förlåt Sofia att jag var som jag var på din födelsedagsfest nu, jag mådde inte så bra. Det kändes precis som jag beskrivit detta, Jag kände inte att jag hade där att göra, Ni hade era kompisar, dom ni ville umgås med där, jag kände mig inte som en av dom. tyvärr. Jag önskar jag gjorde det. Jag var inte den enda där som inte hörde till er klass, men dom andra tre var ett så perfekt gäng och jag hörde inte dit heller....

Jag gråter här av saknad. Kolla bara på det pappret som du, Sofia, fick av Lisa klingmyr. Vi har upplevt så mycket tillsammans, Jag har upplevt så mycket tillsammans med er alla tre. Det är så hemsk tycker jag, att vi inte upplever så mycket nu, att vi nästan aldrig träffas. och jag känner mig så elak, jag har ju åsidosatt er ganska mycket sen jag fick Jonatan, inte med mening, men jag vet att det blivit så, det är sån skillnad från före och efter jag blev tillsammans med honom. Men jag önskar att det inte var så. Att vi hade varandra ändå.

 Och jag vet att jag har er till en viss gräns, att vi fortfarande är delvis vänner. Men det känns inte som att vi hör till våra innersta, närmaste vänner som vet allt om en. Jag vet nästan ingenting om er, ni vet nästan inget om mig. Jag räknar fortfarande er som mina bästa vänner, men sen känns det så konstigt när jag säger det till någon, Jag menar när träffades vi senast utanför skolan, bara för att träffas, eller när pratade vi senast i telefon utan att egentligen vilja något?. Det är inte som förr, Men jag saknar er <3